Hej!

Hej! Det är väl inte så svårt att säga. Hur trött, less eller vad man än är. Egentligen. När man springer, på en inandning: Ehj! och på en utandning: Hee! Eller Halloj! Tjena! Halloo! Eller varför inte Godmorgon! Ett Hej på grannen, bekantas bekanta, nån man känner igen så där vansinnigt mycket men inte kan placera. Hej! Kort och gott. Hellre ett par hej för mycket än för lite. Tycker jag. Och att heja tillbaka när nån hejar, det är som en ren reflex. Eller hur?! (kom på detta nu....)

När man är ute och springer. En tidig morgon. En söndag. På en smal väg eller stig. Klockan 08:15 (typ). Då är det väl självklart att säga Hej! till en medlöpare?! Jag hejar och 99 gånger får jag ett hej tillbaka. SÅ mycket trevligare! Jag blir glad. Och jag hoppas andra blir glad. Jaja.

Spurtade så här i slutet av veckan och har i helgen tränat två löpasspass. Eller tränat. Kan numera kalla mig för lördagsjoggare. Ser nog ut som det och definitivt känner jag mig som en. En glad, lagomt rund, lördagssjoggare som glädjer sina medlöpare med ett Hej!

Fika, plock och tv!

Fridens!

Morgonjogg, på en smal stig,
söndag, kl 08:15.